Läs Berättelsen om Argo: Del 2 här

Berättelsen om OPAL 46: AN Argo, och de traditioner som omger henne, fortsätter

Efter många års segling med sin pappa på den älskade skonaren Argo har John Ingvar Ravelius blivit delägare i båten och äger den nu tillsammans med sin bror och sin pappa. Han har uppdaterat och utrustat henne med drömmen om att skapa nya minnen med sin unga dotter och föra familjetraditionen vidare. Här delar Ravelius med sig av andra delen av berättelsen om hur en segelbåt, och det arbete som följer med den, kan knyta samman tre generationer. Läs Berättelsen om Argo: Del 1 här.

Förberedelserna inför den långa seglingen

Efter att ha kappseglat med Argo under två säsonger i Stockholms skärgård, kände sig Ingvar allt mer hemtam ombord. Drömmen om en jorden runt-segling var på att uppfyllas. Men först behövde båten förberedas för den långa resan.

Ingvar hade planerat att segla iväg med en god vän. Någon uttalad destination fanns inte, de skulle bara segla iväg och se vart vindarna förde dem. 1983, innan Ingvar gav sig iväg, träffade han min mamma Leena. Hon var 25 år gammal och hade ingen erfarenhet av segling. Hon hade aldrig ens varit ombord på en segelbåt.

Invar ändrade sina planer och bad min mamma att segla med honom på resan. Hon sa ja, och Ingvar tog nu språnget han väntat så länge på och sålde allting som inte behövdes ombord på Argo, inklusive huset i Sollentuna på vars tomt han hade byggt båten. En eftermiddag lämnade de hamnen i Stockholm med drömmar om varmare breddgrader och utan planer på att återvända.

Deras resa började, och de gick genom Kielkanalen och ut på Engelska kanalen. Min mamma förde dagbok.

21 augusti 1984 – Biscayabukten

I sin dagbok skrev mamma: ”Vinden ökade mer och mer och regnet kändes som vassa nålar i våra ansikten. Vi hade revat seglen och hade en fart på sex knop. Jag kunde höra vinden som ett vrål. Natten var så mörk, och jag kunde inte se en enda stjärna.”

Några dagar senare: ”Loggen visade sex knop när vi seglade fram över havet. Det var ungefär sex sjömil till kusten när loggen helt plötsligt visade noll. Vi undrade om den var trasig. Det kändes fortfarande som sex knop och vi hade vind i seglen. Det visade sig att Argo hade fastnat i ett fiskenät. Vi funderade på vad vi skulle göra. Ingen av oss hade lust att hoppa ner i vattnet och skära loss nätet som fastnat runt båten, så Ingvar och jag väntade och visste inte vad vi skulle göra. Så såg vi en fiskebåt passera oss på ungefär 500 meters avstånd på väg mot hamnen. Vi vinkade åt dem och de såg oss och vände kurs mot oss. Lyckligtvis var de villiga att hjälpa oss, och de skickade över en lång käpp med en kniv fastsatt i ena ändan. Ingvar började skära i nylonnätet men hade ingen större framgång. Till slut klättrade en av fiskarna ombord på Argo. Han vässade kniven och skar loss oss!”

Motorn startade men de hade ingen styrförmåga, de insåg att nätet hade skadat Argos roder. Efter att ha vridit rodret fram och tillbaka lossade till slut delar av nätet från rodret, och de kunde fortsätta sin färd.

När de började färden igen hörde de ett konstigt dunkande ljud och blev rädda att propellern hade lossnat. Senare insåg de att fiskenätet höll sig flytande med hjälp av fotbollar i plast, och att ljudet de hörde uppstod när bollarna slog mot skrovet på ömse sidor av rodret.

Senare på kvällen kom de fram till La Coruna Yacht Club, och besättningen på en fransk båt skrek och vinkade att något hade fastnat på Argo.

Leena och Ingvar skrek tillbaka: ”Ja, vi vet!”, log och vinkade tillbaka, lätt skamsna för det som hade inträffat. De sparade fotbollarna under många år som ett minne. Flera år senare skulle en av dessa röda bollar bli den allra första fotboll som jag sparkade på.

Efter att ha tillbringat en tid i Biscayabukten bestämde de sig för att segla in i Medelhavet, och en vän till familjen bjöd in paret till det hotell som denne ägde på Ibiza. När de passerade Gibraltar och styrde in i Medelhavet visste de inte att Argo skulle bli kvar där de närmaste fem åren eller att Ingvars och Leenas två barn skulle födas där.

Utdrag från min mammas dagbok

Den 5 oktober 1984 skrev Leena: ”Solen lyste på den mäktiga Gibraltarklippan när vi passerade den röda och vita fyren vid Europa Point och satte kurs mot Puerto Banùs. Vi seglade in i Jose Banús Marina med sex knops fart i plattvatten med vinden från sidan och det kändes som att vi flög fram över vattnet.”

Håll utkik efter del 3 och läs om hur mina föräldrar tog hand om ett nyfött barn samtidigt som de seglade omkring i Medelhavet.